Ulf lundell lång låt
På självaste kvinnodagen i år skriver Ulf Lundell i en sorts journal som senare skall utgöra introduktion till den över 1 sidor tjocka Sånger Han påstår sej ha skrivit ihop en biografi över UL på sidor. Jag är mycket medveten om att det är förmätet att tala om 'sej själv' i tredje person. Här finns verkligen en tredje person. Kanske Ivarsson vet.
Ulf Lundell - Rött guld (Nyinspelad 2023) [Official Audio]
Detta stycke är intressant, eftersom det mer än något annat som sagts och avhandlats om den synlige konstnären, författaren, musikern och människan Lundell, inklusive den omtalades egna ord och handlingar, öppnar en tidigare stängd lucka in till det mest privata. Allt det andra är bilder, skrap på ytan; mytologi, kort sagt, och därtill en brokig, ibland sluddrig - även från journalisters och kritikers håll - men oftare storslagen sådan.
För sällan har väl så många haft åsikter om en enskild person i Sverige. Man kan tycka att Lundell får skylla sig själv som har målat in sig i ett första persons inferno, men en blick tillbaka till debutåren , då första skivan Vargmåne kom, och , då romanen Jack publicerades, visar också ett värjande mot att fösas in i den självupplevda fålla som alltför många har velat fånga honom i.
Man upptäcker också att en veritabel rovjakt har pågått under de senaste dryga tre decennierna, som troligtvis saknar motstycke i svenskt kulturliv, möjligen Evert Taube undantagen.
Diskografi
Som om det funnits ett ändamål att äta sig in i Lundells liv, till och med då han har virvlat i dödsdansen, eller att önskan att reducera honom varit större än viljan att förstå. Det lär knappast ha undgått många att musikjournalisten Måns Ivarsson denna höst har publicerat den första biografin värd namnet över Ulf Lundell. Bara det faktum att sidantalet som nämns i vårens mejl steg dramatiskt fram till utgivningsdagen borde borga för en mer sammansatt bild av föremålet ifråga, åtminstone jämfört med den som presenterades i Jens Petersons valhänta och alltför tidiga Full fart genom evigheten från eller som tecknats i årtiondenas samlade artiklar och teveprogram.
Böcker liknande Sånger har publicerats tidigare, även om de inte varit tillnärmelsevis lika innehållsrika. Mest känd har Best of blivit, i själva verket bara en nedbantad version av den tidigare utgivna Texter, noter, bilder från samma år, och då inte främst för innehållet utan för den infama recension av Karolina Ramqvist i Dagens Nyheter som var inledningen på ett vid det här laget klassiskt mediedrev.
Av somliga lär Lundells nya sångbok säkert betraktas som just en sådan "coffe table-mässig livsstilskatalog att masturbera över" som Ramqvist mässade om då, men ur ett mer konstnärligt perspektiv måste den betraktas som snudd på magnifik. Här ryms nämnda introduktion, där en lång karriär sammanfattas på just den maniska och natursköna prosa som är Lundells när han skriver som allra bäst, utlämnande men inte för privat, skarpsynt men inte föraktande, hjälplöst men aldrig uppgivet, fortfarande nyfiket.
Senast han presterade något så innerligt i skrift torde ha varit i Frukost på en främmande planet Som inledning till en egensinnig och klassisk, om än periodvis ojämn, sångskatt, och inramad av sällan eller aldrig tidigare publicerade fotografier, fungerar texten ypperligt och det sammantagna resultatet är bländande. Inte minst kommer dessa böcker alltid att reta någon, vilket jag misstänker ligger helt i upphovsmannens linje.
Dels för att de bidrar till ytterligare mytologisering, men också för att de kan förleda oss att tro att vi faktiskt lär känna honom lite bättre, han som Måns Ivarsson ofta och underdånigt kallar "mannen". I de recensioner och andra texter som redan publicerats över Sånger och Ivarssons Vill du ha din frihet får du ta den har det varit spännande att följa mottagandets uttryck.
Ulf Lundell
Oftast hyllningar, visst, men också i första hand enskilda skribenters försök att i sina texter närma sig den egna relationen till Lundell. Där fanns alltifrån kvinnors, bland annat Åsa Linderborg i Aftonbladet, lätt skamsna kärleksförklaringar, till mäns, som Johan Lindqvist i Göteborgs-Posten, mer rättframma berättelser ur det egna livet, och alla var de mer självutlämnande än vad Lundell själv varit, möjligen undantaget ett fåtal verk.
Alltså ungefär vad som är fallet med biografin, för det är svårt att betrakta Ivarssons tre böcker som något annat än en olycklig förälskelse riktad mot ett objekt som vill ha ryggen fri. Detta ett journalistens "livsverk" är en noggrann genomgång av Lundells liv, leverne och konstgärning - från barndomen fram till alldeles nyss. Vi som på nära håll har följt föremålet under längre tid känner redan till det mesta, men dessa rena fakta och anekdoter för finsmakaren blir sammantaget ändå ett väsentligt nedslag inte bara i svenskt kulturliv utan också svensk talshistoria.
Det är roande, oroande och intressant, och en artist och konstnär av denna dignitet är givetvis värd den ohöljda beundran och respekt som Ivarsson visar. Men det är en ojämn biografi. Ivarsson är i förstone inriktad på musiken, vilket blir besvärande. Inte så att jag missunnar honom rätten att få uttrycka sin rätt att allra mest hylla sin Mans låt efter låt, men att så till den grad vara uppfylld av sin egen närvaro, i såväl bild som text, tangerar - inte minst i andra och tredje delarna, där fokus riktas mer mot jag än det - det uthärdliga.
Vi har här att göra med en erfaren skribent som inte längre tycks vara särskilt intresserad av andras källor utan hellre litar till sina egna, och hur omfattande de än är skapar de sällan en helhetsbild över objektet. Man kan tycka att det finns nog så många skabrösa händelseförlopp att ösa ur, men det vilar givetvis också svårigheter i att leverera ett fullständigt verk över en ännu aktiv, och dessutom beundrad, person.
Det hade därför varit nödvändigt för Ivarsson att samtala mer med människorna omkring honom, och jag menar då framför allt kvinnorna. Låt vara att många av dem är skygga nu, men ändå, vad som än sägs är detta något av en fullständig levnadsteckning och i en sådan är ett mått av hänsynslöshet på sin plats. Jag saknar intervjuer med fruar och väninnor, och även mer utförliga kommentarer från manliga vänner genom åren.
Den stora bristen i Ivarssons bok är emellertid frånvaron av litterär analys.