Nikolaj i av ryssland
Nikolaj I av Ryssland – Wikipedia
Nikolaj var son till Paul I av Ryssland och tog över faderns tsartitel efter att brodern Alexander I dött, och näste bror i ordningen, Konstantin , avsagt sig kronan. Saken blev dock inte odramatisk då en grupp konspirerande adelsmän ville få den blivande tsaren att skriva under deras villkor, något som skulle innebära en kraftig reducering av tsarens makt. Som det såg ut nu hade tsaren oinskränkt makt över imperiet , och i den liberala andan som rådde i världen ville man förändra detta.
Det slogs ned på ett blodigt sätt och händelserna fick ett avgörande inflytande på hela Nikolajs styre. Han hade en fientlig inställning mot alla frihetsrörelser och kom att framstå som en konservatismens förkämpe i Europa. Av misstro mot den ryska adeln avlägsnade han i möjligaste mån denna från de offentliga ämbetena och grundade i stället en från borgerskapet rekryterad ämbetsmannakår, med vars hjälp han försökte arbeta för förbättring inom rättsväsen, administration och finanser.
Nikolaj var från början enbart militärt utbildad, men sökte för att kunna driva sina reformer framåt att fylla luckorna i sitt vetande. Samtidigt som han var framstegsvänlig, försökte han beskydda landet från västerländskt inflytande, vilket kom att hämma utvecklingen. Han vurmade mycket för militära parader, precis som sin far Paul I. Han hade även ärvt fler manér av denne despot , knutpiskan var ett redskap som delvis användes flitigt under Nikolajs regim, för att sedan ersättas av en annan pisksort med tre snärtar kallad pletj.
Den bestraffningssort han själv föredrog var gatloppet , han brukade ibland "benåda" dödsdömda och istället tilldela dem "12 tusen spön" - Vilket alltså inte var någon benådning. Under lång tid var Nikolaj utrikespolitiskt framgångsrik. I ett krig mot Persien — erövrades provinserna Erivan och Nachitsjevan. År hade Osmanska riket lovat att rätta sig efter Rysslands önskemål, men i den grekiska frågan negligerade Nikolaj av utrikespolitiska skäl sina absolutistiska principer och stödde grekernas frihetskamp.
I freden i Adrianopel gjorde han betydande landvinningar, bland annat i Mindre Asien. Nikolaj utvecklade polisväsendet så att det kunde användas så effektivt som möjligt mot de "inre fienderna".
About: Nicholas I of Russia - DBpedia Association
Allt under general Alexander von Benckendorffs ledning och Nikolaj var mycket nöjd med generalen i sin jakt på politiska motståndare. Namnet på denna nya personliga säkerhetspolis blev "tredje avdelningen". Oppositionen mot autokratin och Nikolaj fanns framför allt på universiteten och detta visste han om och såg därmed till att färre antogs till universiteten. Samtidigt behövdes universiteten för att utbilda medborgare som staten kunde ha i sin tjänst, för detta ändamål krävdes även en viss frihet att tala, skriva och tänka,men med detta var det inte mycket under Nikolajs tid, särskilt inte efter revolutionerna i Europa och Detta ändrades till viss del under hans son Alexander II , men denne fick paradoxalt nog betala mer för sin reformvillighet och istället exploderade universiteten i trots under hans tid.
Under Nikolaj var censuren oerhört kraftig och censorerna ändrade i allt i historieskrivningen mördades aldrig de romerska kejsarna, de bara avled, ordet republik var bannlyst och man försökte ständigt få studenter som tagit examen att arbeta inom staten istället för det "slippriga journalistyrket". Under just denna tid började ett antal ryska författare som även kom att bli några av historiens mest kända att verka; dessa förföljdes av regimen emellanåt, beroende på vad som skrevs.
Nicholas II - Wikipedia
Många av dem gick i perioder i landsflykt. Det sägs att Sankt Petersburgs fängelsekommendant brukade stöta på tidens ledande kritiker, Vissarion Belinskij , på gatan då och då och hälsade honom då med orden "Nå Vissarion, när kommer ni egentligen till oss? Vi har en cell stående för er räkning". I det alltmer isolerade Ryssland som Nikolaj styrde rådde en mix av intellektuell födelse bland vissa kretsar, totalt mörker och misär bland andra, samt en enda stor förvirring när det gällde frågan vad Ryssland egentligen var.
Två läger utvecklades där de båda på ytan skilde sig från varandra men egentligen delade de många åsikter. Det var slavofilerna och västvännerna , de förra tryckte på Rysslands gamla traditioner och på arvet från det Bysantinska riket som vilade på Ryssland som ortodoxins försvarare.
Nikolaj I av Ryssland
Den gamla visionen om Moskva som det tredje Rom återupptogs delvis hos dem. Nikolaj förbjöd de långa skägg och gammalryska kläder som bland andra slavofilerna använde eftersom de enligt honom påminde om farliga teser och demokratiska principer från det forna Ryssland. Västvännerna å sin sida pekade på allt som var fel i Ryssland och buntade ihop de västliga länderna till en enda massa där de föreställde sig en mer eller mindre sorglös plats i sina fantasier.
Egentligen delade de båda grupperna många åsikter, båda föraktade livegenskapen och var bekymrade över den klyfta som fanns mellan landets elit och folket.
I frånvaro av något som helst inhemskt forum där man kunde debattera samhällsfrågor kom vissa diskussioner att föras i små diskussionscirklar och framför allt i form av hetsiga flygblad som spreds. Både Nikolaj Gogol och Fjodor Dostojevskij brukar räknas till slavofilerna, medan Alexander Herzen kan sägas vara västvän. I ett infall av välvilja hade Nikolaj släppt igenom Gogols pjäs " Revisorn " som var en satir över Nikolajs egna ämbetsmän.
Den handlar om en man som åker ut på landsbygden och utger sig för att vara revisor och där avkräver de rädda bönderna en rad materiella fördelar.